Tänkvärd artikel

http://www.theatlantic.com/sexes/archive/2012/12/why-do-i-still-feel-uncomfortable-playing-a-gay-man-on-tv/266657/

Saker jag insett på senaste...

Jag kan (ibland) se att det är hormoner som tycker att jag är fett och ful vissa tider i månaden, även om jag där och då verkligen känner det till hundra..

Att jag kan må så otroligt dåligt mentalt, sämre än jag minns att jag gjort på oerhört länge... och jag har inte längre ett behov att använda mat/ätande som ett sätt att döva känslor

Att jag kan vara så låg psykiskt att det känns som om kroppen är gjord av bly... och ändå kan gå in för ett träningspass, och tvinga mig själv att köra allt. Kan inse att det är en mental block och inte psykiskt, och att det trots allt är jag som bestämmer... och därmed lyckades köra hårdare---

Alla saker är en insikt hur långt ifrån min sjukdom jag numera är...

Däremot har jag på senaste dagarna insett att jag just nu inte är lyckligare än när jag var sjuk...

46

Ska för första gången testa att skriva ett inlägg från mobilen, får se hur det går. Man kan i alla fall vara säker på att det inte kommer bli tidernas längsta inlägg, blir verkligen inget bra flyt när man knappar på de här små bokstäverna!

Varit duktig och kommit ihåg att beställa tillfällig adressändring, 2 månaders post är nog ingen bra ide i mitt postfack...
Annars händer inte mycket, än så länge bara en seg söndag. Lite kaffedrickande på Waynes. Värdet är ju inte direkt upplyftande. Funderar på en bio. Om jag nu hittar orken att ta mig de 100 metrarna över Hötorget till bion :)

49

Så har nedräkningen börjat. 49 dagar kvar tills mitt nästa "äventyr".
Att jag ska vara så rastlös... men nu är det som det är. 11 oktober tar jag min väska och flyger till Rumänien för att i slutändan hamna i en stad som heter Brasov och ligger i Transylvanien.
Ska arbeta som ett volontär på ett barnhem, tror jag i alla fall, detaljerna kring min placering är inte helt klara. Men arbete med barn i någon form i alla fall. Fick chansen att göra det, så kunde inte stå emot.
Och nu känns det bra att jag vet att jag gör det av "rätt" anledning. Jag åker dit för att jag vill göra det, för min skull. Inte för någon annans skull... för det är över, så över.
Men att det ska vara så svårt att släppa något som bara tar energi och ger skit.
Visar mig å andra sidan hur mkt starkare jag är, så man får vara glad för det lilla. Även om det visar att jag fortfarande är alldeles för givmild med mitt förtroende och min vilja att tro på folk.
Jag kan i alla fall med högt huvud säga att jag trodde på, enda in i slutet så ville jag, valde jag att tro.

Är i alla fall väldigt förväntansfull inför detta. Har än så länge fått ett väldigt bra intryck av organisationen som har hand om det hela. De är snabba, noggranna och vänliga, inte den synen jag fördomsfullt kanske haft om rumäner ;)

Så vacker

Känslan när man möter en man som är allt man vill ha... hans enda uppenbara fel är att han inte vill ha mig...

Hur en ny vetskap kan stjälpa månader av arbete med att komma över..
Allt det jag trodde var borta och struket ur mitt hjärta visade sig tydligen bara vara så när det handlar om distans, när det verkar komma nära igen så är allt tillbaka i magen och den är en enda knut...

*suck* Måste bara avreagera mig lite.
Jag blir så innerligt trött på folk som ska bestämma något med mig, och sen ställer in i sista stund. Det vore kanske ingen större sak om detta inte hände mig om och om igen.
Ja, jag erkänner, det får mig att känna mig värdelös och helt oviktig. Och jag hade väl kunnat köpa att de helt enkelt inte tycker det är så intressant att träffa mig, om det inte varit för att det ofta är de som är ivriga och vill bestämma att man ska ses och hitta på något...
Jag förstår också att svärmor vill bjuda på lunch och att man varite ute kvällen innan och är trött, och jag anser ju självklart att folk ska göra det som känns bäst för dem. Men jag antar att jag tar illa upp är för att jag själv aldrig skulle låta bli att komma till något inbokat för det...
Är man sjuk eller mår dåligt psykiskt att man helt enkelt inte pallar att träffa folk, ja det kan jag förstå, men situationer som man själv försätter sig i.... ja då känner jag mig som sagt förbaskat oviktig...

Feeling like a last goodbye

Efter det som hänt känns denna dikt av min vän läskigt passande, trots att den skrevs för ett år sen...

11 frågor

"Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog. Then, choose 11 new people to tag and link them in your post. Create 11 new questions for the people you tag to answer. Do not tag back to the person who has already tagged you."

Har fått denna utmaning av Kat

1. Var skulle du vilja bo om inte i Sverige?

Oj, jag funderar och funderar. Det "roliga" är att jag inte för inte alls länge sen verkligen kom fram till att Stockholm är HEMMA. Efter att ha flackat runt i världen, inte vetat riktigt var jag hör till så var det en glädje att inse det. Visst, kommer säkert bo på andra ställen när rastlösheten blir för stor, men bara för ett tag. Stockholm är staden jag vill bli gammal i.

2. Ett smultronställe i Sverige?

Har varit alldeles för lite runt i Sverige tyvärr. Åkt på resor till andra sidan jorden men knappt upptäckt mitt eget land... men det ska det bli ändring på nu när jag har bil, så jag återkommer om detta efter lite efterforskning 

3. Berätta om någon som betyder någonting speciellt för dig.

Det får bli två personer. Jag har turen att ha en bunt fina människor i mitt liv, men mina två systerbarn är nog det värdefullaste jag har. Det är nog den där rena oförstörda kärleken som inte är full av baktankar, sårade undertryckta känslor etc som uppstår mellan alla människor även om de älskar varandra högt. Den oförställda glädjen i Stellas ansikte när hon ser mig ibland, springer och bokstavligen kastar sig i min famn... finns inget som slår det...

4. Favoritbutik?

Jag gillar nätbutiken Nelly.com

5. Vilken måltid gillar du bäst?

Frukost tror jag. Och jag äter aldrig "frukostmat", så det är nästan den måltid jag varierar mest =)

6. Någonting du ångrar i livet?

Inget jag kommer på rak arm. Det finns många mörka stunder i mitt liv som jag kanske inte jublar över att ha upplevt, men å andra sidan så har de lärt mig så oerhört mycket och gjort mig till den jag är idag. Tror saker jag ångrar är saker jag inte gjort, chanser jag inte tagit när jag erbjudits dem, bara för att jag varit rädd. Men även detta har lärt mig idag att våga att i alla fall ge saker en chans.

7. En sjukt bra låt?

One Blood med Terence Jay

8. Någon/någonting som alltid gör dig glad?

Får nog säga samma här som jag skrev ovan om mina syskonbarn

9. Det bästa i livet just nu?

Att jag verkligen börjar acceptera mig själv som jag är, älskar mig själv!

10. Var är du idag?

Hemma i min älskade lägenhet

11. Det första du gör på morgonen?

Måste (tyvärr) erkänna att det första jag gör är att ta mobilen och kollar mailen och Facebook...

Eftersom jag inte tror att 11 läsare har hittat hit till min nya blogg än, så utmanar jag ingen just nu.

Att vägra acceptera..

Vad ska man egentligen ta sig till, när man känner att man kan inte, bara inte kan acceptera en sak... När just den saken är det enda vi människor aldrig kommer ha något att sätta emot. Det slutgiltiga. Jag kan inte acceptera att min vän tagit livet av sig. Och det är verkligen den enda saken jag måste acceptera, då de aldrig kommer att förändras oavsett vad jag tycker, tänker eller gör!!

Prestationsångest- vad göra?

Det är självklart en väldig fördel att ha en insikt om en del av sina egenheter (svagheter?), men ibland kan jag tycka att det känns ännu värre, att man är medveten om dem men man är clueless om vad man ska göra för att komma i ordning med dem. Jag har blivit påmind om en sådan situation senaste veckorna som jag tränat med Elin. Det handlar om min prestationskrav, vad jag anser att jag borde klara av och sedan känslan som uppstår när jag inte alltid når upp till den ribban jag satt upp. Det kan exempelvis vara att jag inte riktigt orkar att utföra det pass som Elin planerat i förväg, så att hon måste modifiera det under timmens gång, då känner jag mig usel eftersom jag ser det som att hon hade ju minsann trott att jag skulle palla allt detta, och så gör jag inte det. Eller helt enkelt bara när visa övningar är så skitjobbiga att jag inte kan göra så bra ifrån mig som jag anser att jag borde kunna. Detta gör mig framförallt arg på mig själv, och även besviken! Jag försöker lyssna på Elin när hon förklarar att det handlar inte om att följa ett schema hon satt upp, det handlar om att köra så hårt man orkar, det i sig är en vinst. Att vad hon vill se är mig kämpa för att göra allt jag kan, se mig drypandes av svett med darrande ben. Hon uppmuntrar med att säga att det är få personer som hon tränar som faktiskt vågar att ta ut sig så som jag gör, många stoppar sig själva innan för att det är lite av en läskig känsla att pressa sig till det yttersta, och ja, det kan jag ju se, jag gör det, jag pressar mig, men så tycker jag återigen att den yttersta kanten borde vara längre bort ibland. Det är mer än en gång som jag bett henne om ursäkt för att jag inte är bättre... ja det säger väl typ allt... jag inser ju någonstans när jag säger det, att det är inte för HENNES skull jag gör det. Jag gör inte henne besviken, hon tycker jag är grym ändå. Så varför känner jag att jag måste prestera för henne? Detta är något som varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas, att jag anser att jag borde kunna bättre. Skillnaden är väl att numera är jag medveten om detta, och jag är även medveten om att det inte är realistiskt alltid, men det hjälper inte! Det är det som är så frustrerande, att jag- som är så bra på att guida andra genom liknande problem- inte kan komma ifatt mig själv på den här punkten. Men visst, det är ju alltid lättare med andra.... Jag jobbar på det, det gör jag... på samma sätt som jag jobbar på att jag inte i förväg inte tror jag kommer klara av Elins övningar, så jag fångar upp de negativa tankarna/kommentarerna och ändrar dem till ett positivt "ja det klarar jag!". Förhoppningsvis kommer jag en dag ha förändrat de negativa automatiska tankarna till positiva istället. Första steget är ju att uppmärksamma dem och ifrågasätta dem.. Myrsteg....

Målsättningar

Hade ett samtal med min PT idag om det här med mål. Jag hör ju och läser ju så ofta om att man behöver sätta mål för det man gör! I detta fall handlar det ju om träning. Och det är ju fint och bra, men sen kom väl den knepiga delen. Jag vet inte riktigt exakt VAD jag vill. I början var utgångspunkten, därmed målen antar jag, att öva upp min rörlighet och flexibilitet, och börja bygga mer muskler. Vilket är bra mål, men ganska diffusa. Som Elin sa idag, så har vi ju nu kommit en bit på väg, så det kanske är en bra ide att börja fundera på målsättningar. Men är det larvigt att sätta mål (hitta på) bara för att ha mål? Om det nu inte är något jag känner starkt för? Jag vill ju bygga muskler, men hur mäter man det? Om det handlat om en vikt jag ville gå ner till så hade det känts mer konkret. Med Elin handlar det ju om träning i gymmet så inte heller att kunna springa på en viss tid är egentligen relevant som målsättning. Men vi både ska fundera lite på det för att se vad vi kan komma på. Det vore ju helt klart kul att kunna nå nya mål½! Träningen går förövrigt väldigt bra, gör framsteg hela tiden. Och jag kan t o m SE att jag fått fastare rumpa, fastare mer muskulösa lår och armar med mer muskler. Får för mig att om jag kan se det så är det nog rätt påtagligt! Plus jag har trevligt medan jag gör det! Tänkte först skriva kul, men just när jag utför träningen så är det inte så KUL just ;), men trevligt för att jag hade verkligen tur (tack vare lite medhjälp av en vän) att få tag på en PT som är supergullig och verkligen kunnig i sitt yrke, vilket gör mig trygg. Så jag kämpar på och fortsätter ta steg till att skapa den kropp jag vill ha!

Meddelande från magistern!

"Tack för ditt fina arbete. Det är en glädje att läsa dina svar. Hälsningar Bosse"


Man kan ju tänka sig sämre kommentarer från en lärare =))

Fascinerande när en viss person återkommer in i mitt liv och återigen försöker dikterar vad jag får säga och göra. Om du nu någonsin hade den rätten så är den förbrukad för länge länge sen....

Lille gutten

Mötte upp mitt norska semesterragg från Ayia Napa 2001 igår kväll. Det var intressant :P

Galet hur kort tid 10 år ändå kan kännas. 

Känslan när man inser att ens rumpa har flyttat sig.......UPPÅT den här gången!!

Då skickar många kärleksfulla tankar till världens bästa PT Elin och alla de utfall hon tvingar mig att göra ;) 

Helgen - BBC- Och världens största leende!

Denna helg har varit fantastisk och känslan hänger sig kvar. Allt var så minnesvärt, men det som kommer vara starkast för mig är nog det som hände alldeles i avslutningen och även såhär dagen efter.

Denna träningshelg, underbara Bloggers Boot Camp, var något jag längtat till i flera år. Något jag verkligen velat göra. Jag tycker iden är super och jag kan inte komma med nog superlativ att ösa över de fyra tjejerna som skapat detta och allt de gör!

För mig personligen var det lite av en revansch, en comeback. Nu skulle jag göra detta PÅ RÄTT SÄTT: Nu skulle jag  till fullo kunna uppskatta, ta del av och NJUTA av allt denna helg erbjöd.När jag var med första gången var jag ett vrak, vilket jag inte hade en aning om just då, totalt blind för det jag utsatte mig själv för. Och jag hade inget där att göra!

För mig symboliserar denna helg många av de anledningar till att jag vet att jag aldrig kommer tillåta mig själv att bli sjuk igen. Det min älskade, vackra, starka kropp klarar numera när den tas om hand. Den fortsätter att överraska mig, jag orkar, jag kan, klarat pusha mig själv till nya nivåer, men jag kan också ta ett steg tillbaka när kroppen säger till. Jag kan nu välja att ta det lugnt, vila eller helt stå över utan att jag tycker jag är misslyckad eller få dåligt samvete.

Jag kan nu vara glad och social, jag är mig själv, jag låter, jag syns, jag säger vad jag tycker, jag ropar och peppar (och kanske passar det inte alla) utan att skämmas, utan att gömma mig.

Allt detta var mina motiv, mina tankar, min värld och det var ju självklart stort nog i sig självt. Så jag kan ärligt säga att jag inte hade en tanke på något annat, på något mer. Inte en endaste liten föraning om det som jag skulle uppleva, få känna, den glädjen, hur rörd jag skulle bli.

Kanske kan det vara svårt för utomstående att ens förstå.

Jag citerar här en del av Sofias blogg (http://uppochhoppa.se/) :

“Det som började med en idé om att vi borde ses och hänga, är nu ett etablerat träningsevent med fler syften. 17 blev 75. Mycket har vi lärt oss på vägen. Den tjej som första året kom men som inte borde ha varit där just då, för att hennes kropp drevs för hårt och fick för lite energi, hon har år 2012 fått Bonaquapriset. Blogger Boot Camps hederspris. Nu är hon stark, glad, stolt, vacker, peppande och frisk! Man kan ju bli rörd till tårar för mindre. Vilken resa och vilken ynnest att få vara del av den.”

Och det är precis DÄR det stora ligger för mig. Jag menar, självklart är hela den här resan stor och viktig för mig... men att den även uppmärksammas på detta sätt  Att av alla saker som kunde valts att framhållas... Att det så tydligt visas att det är värt en hyllning, att dessa fina tjejer anser att det ska visas att de sett och brytt sig, tyckt att jag gjort något bra. Ja, jag sitter här med tårar, för det var inget jag väntat mig. Och inget jag någonsin vågat hoppats på, jag var ju bara lycklig att jag fick vara med igen.

Att jag fick detta pris, att Sofia väljer dessa ord i sin blogg och det fina mail jag fick idag av en annan deltagare som också var med första året (hoppas det är okej att jag citerar även dig):

“Ville så gärna säga det här till dig personligen i helgen men fick inte riktigt något bra tillfälle. Men du utstrålar verkligen styrka och glädje! Så roligt att se! Jag hoppas du nu mår så bra som du ser ut att göra! “

Hela jag, hela min själ, mitt hjärta, mitt allt bara ler. Och ja, fina underbara ni, jag mår bra! Och jag mår så oändligt mycket bättre när jag fått ta del av er kärlek!

Så tack! Jag hoppas ni kan förstå hur mycket era ord och era handlingar betyder, och att jag ser er som oerhört fina människor!

TACK!