Helgen - BBC- Och världens största leende!

Denna helg har varit fantastisk och känslan hänger sig kvar. Allt var så minnesvärt, men det som kommer vara starkast för mig är nog det som hände alldeles i avslutningen och även såhär dagen efter.

Denna träningshelg, underbara Bloggers Boot Camp, var något jag längtat till i flera år. Något jag verkligen velat göra. Jag tycker iden är super och jag kan inte komma med nog superlativ att ösa över de fyra tjejerna som skapat detta och allt de gör!

För mig personligen var det lite av en revansch, en comeback. Nu skulle jag göra detta PÅ RÄTT SÄTT: Nu skulle jag  till fullo kunna uppskatta, ta del av och NJUTA av allt denna helg erbjöd.När jag var med första gången var jag ett vrak, vilket jag inte hade en aning om just då, totalt blind för det jag utsatte mig själv för. Och jag hade inget där att göra!

För mig symboliserar denna helg många av de anledningar till att jag vet att jag aldrig kommer tillåta mig själv att bli sjuk igen. Det min älskade, vackra, starka kropp klarar numera när den tas om hand. Den fortsätter att överraska mig, jag orkar, jag kan, klarat pusha mig själv till nya nivåer, men jag kan också ta ett steg tillbaka när kroppen säger till. Jag kan nu välja att ta det lugnt, vila eller helt stå över utan att jag tycker jag är misslyckad eller få dåligt samvete.

Jag kan nu vara glad och social, jag är mig själv, jag låter, jag syns, jag säger vad jag tycker, jag ropar och peppar (och kanske passar det inte alla) utan att skämmas, utan att gömma mig.

Allt detta var mina motiv, mina tankar, min värld och det var ju självklart stort nog i sig självt. Så jag kan ärligt säga att jag inte hade en tanke på något annat, på något mer. Inte en endaste liten föraning om det som jag skulle uppleva, få känna, den glädjen, hur rörd jag skulle bli.

Kanske kan det vara svårt för utomstående att ens förstå.

Jag citerar här en del av Sofias blogg (http://uppochhoppa.se/) :

“Det som började med en idé om att vi borde ses och hänga, är nu ett etablerat träningsevent med fler syften. 17 blev 75. Mycket har vi lärt oss på vägen. Den tjej som första året kom men som inte borde ha varit där just då, för att hennes kropp drevs för hårt och fick för lite energi, hon har år 2012 fått Bonaquapriset. Blogger Boot Camps hederspris. Nu är hon stark, glad, stolt, vacker, peppande och frisk! Man kan ju bli rörd till tårar för mindre. Vilken resa och vilken ynnest att få vara del av den.”

Och det är precis DÄR det stora ligger för mig. Jag menar, självklart är hela den här resan stor och viktig för mig... men att den även uppmärksammas på detta sätt  Att av alla saker som kunde valts att framhållas... Att det så tydligt visas att det är värt en hyllning, att dessa fina tjejer anser att det ska visas att de sett och brytt sig, tyckt att jag gjort något bra. Ja, jag sitter här med tårar, för det var inget jag väntat mig. Och inget jag någonsin vågat hoppats på, jag var ju bara lycklig att jag fick vara med igen.

Att jag fick detta pris, att Sofia väljer dessa ord i sin blogg och det fina mail jag fick idag av en annan deltagare som också var med första året (hoppas det är okej att jag citerar även dig):

“Ville så gärna säga det här till dig personligen i helgen men fick inte riktigt något bra tillfälle. Men du utstrålar verkligen styrka och glädje! Så roligt att se! Jag hoppas du nu mår så bra som du ser ut att göra! “

Hela jag, hela min själ, mitt hjärta, mitt allt bara ler. Och ja, fina underbara ni, jag mår bra! Och jag mår så oändligt mycket bättre när jag fått ta del av er kärlek!

Så tack! Jag hoppas ni kan förstå hur mycket era ord och era handlingar betyder, och att jag ser er som oerhört fina människor!

TACK!